Vad innebär njurstenssjukdom?

Förekomsten av njursten i befolkningen ökar från år till år. En av tio män och en av tjugo kvinnor drabbas någon gång i livet av njursten. Ett njurstensanfall kan göra fruktansvärt ont och många som upplever ett anfall söker sig till akutintaget på närmaste sjukhus. Många får feber och kräkningar. I de allra flesta fall kommer stenen ut av sig själv genom att man kissar ut den. På sjukhuset kan man med en röntgenundersökning ofta klara ut att de smärtor i ländryggen som den drabbade kan ha sökt akutvård för, handlar om njursten.

Om stenen inte är för stor (mindre än 5 mm) för att passera genom urinröret skickas man efter diagnos hem med smärtstillande medicin och instruktionen att dricka mycket vatten. I nio fall av tio kommer stenen ut inom två veckor. Om stenen inte skulle ha kommit ut finns det effektiva metoder för att krossa eller dela upp stenen i mindre delar. Stenar som är över 6 mm i diameter är för stora för att kunna komma ut av sig själva.

För en del drabbade kan njurstenssjukdom få ett kroniskt förlopp genom att nya njurstenar fortsätter att bildas. Det kan ta flera år mellan episoder med njursten men det finns även de som upplever flera njurstensepisoder under ett och samma år. Återkommande episoder med njursten behandlas vid specialiserade kliniker där man är duktiga på att få bort stenarna. Vid njurstensklinikerna försöker man ta reda på orsaker till varför man bildar njurstenar, vilken typ av stenar det handlar om och dessutom ge instruktioner om hur man förhindrar nya episoder med njursten.

Symptom vid njursten

Det vanligaste symptomet vid ett njurstensanfall är smärta i ländryggen/flanken. Denna kan stråla ner mot ljumsken. Smärtan kan komma i skov som hör ihop med sammandragningar i urinledaren. Ofta beror smärtan på att stenen har gått ner i urinledaren och där förhindrar urinen att passera. Då sker en tryckstegring som orsakar smärta.

Njurstenssmärta beskrivs ofta som krampande eller skärande men kan också upplevas som dov och molande. Den gör att det kan vara svårt att hålla sig stilla. Smärtan kan komma som en blixt från klar himmel och vara mycket kraftig. Illamående och kräkningar förekommer ofta med smärtan. Man kan uppleva att magen blir spänd eller uppblåst. En sten som i stället är belägen i njurbäckenet kännetecknas av att smärtan kommer och går med perioder av smärtfrihet.



Blod i urinen kan också förekomma vid njursten. Då har stenen orsakat en skada på slemhinnan i urinledaren. Urinvägsinfektion i samband med njursten är inte ovanligt och då kan feber uppstå.

Storleken på stenen hör oftast inte ihop med graden av smärta. En liten sten, på 3 mm, som snabbt passerar njuren och urinledaren för att sedan fastna vid inloppet till urinblåsan, kan ändå medföra ett dramatiskt förlopp. Det är emellertid inte alla njurstenar som orsakar smärta och ibland upptäcks njursten oväntat vid röntgen eller ultraljudsundersökningar som genomförs av andra orsaker.

Vad är en njursten?

En njursten består av olika salter och mineraler. Dessa finns normalt i urinen och kommer från föda och dryck. Salterna och mineralerna kan bilda kristaller om koncentrationen av dem blir för hög eller om balansen mellan olika ämnen i urinen rubbas i urinen och/eller om syrabas-balansen rubbas. En orsak till att koncentrationen blir för hög är att man har druckit för lite vätska. Kristallerna kan klumpa ihop sig och bilda vad man kallar för stenar. Den vanligaste typen av stenar tar det lång tid för växa till hårda stenar medan andra typer av sten kan bildas på bara några veckor eller månader.

Läs mer under Olika typer av njursten och Syrabas-balansen

Orsaker till njursten

Det finns många och väldigt olika orsaker till varför man får njursten. I de flesta fall känner man inte till orsaken. Bland de kända orsakerna finns diverse metaboliska (ämnesomsättning) rubbningar, kroniska infektioner med vissa sorters bakterier som bidrar till att stenar bildas och det finns anatomiska variationer som leder till mekaniska hinder för urinen att passera fritt. Om det finns hinder för fri passage i urinvägarna (flödeshinder) ökar risken för stenbildning.

Exempel på metaboliska rubbningar är sjukdomar i sköldkörtel, bukspottskörtel, tarmsjukdomar med förändrat upptag av ämnen, bindvävssjukdomar, gikt och ökad utsöndring av vissa ämnen som t ex kalk (Kalcium). Metabola rubbningar kan påverka urinens surhetsgrad (pH) och förekomsten av olika mineraler och salter i urinen som kan bilda kristaller.

Läs mer under Så bildas njursten och Syrabas-balansen

När man vet orsaken till varför njursten bildas, gäller det att både avlägsna stenarna och att försöka behandla den bakomliggande orsaken, så att risken för nya stenar minskas. En sådan känd orsak är cystinuri. Cystinuri är en ovanlig medfödd sjukdom som medför att stora mängder av aminosyran cystin skiljs ut i urinen. Behandlingen blir då att minska utsöndringen av cystin med livslång behandling med läkemedel.

Om man alltid bildar stenar från en och samma njure och aldrig i den andra, kan det tyda på att det finns en anatomisk orsak. Det kan handla om medfödda fel (t ex svampnjure) eller om förträngningar i urinledare som uppstått i samband med operationer eller efter strålbehandling. Anatomiska orsaker är svåra att åtgärda och leder ofta till att man behöver behandla stensjukdomen med förebyggande åtgärder och/eller medicinska preparat.

I 80-85% av antalet fall med njursten är dock orsaken inte fullt ut känd. På latin kallas det att man har idiopatisk ("orsak okänd") njurstenssjukdom. Då finns inga metaboliska störningar, anatomiska förändringar eller infektioner som kan förklara. Det är då viktigt att undersöka urinens sammansättning och söka faktorer som ökar risken för att stenar ska bildas. Det är också viktigt att ta reda på stenarnas sammansättning för att kunna välja rätt åtgärder för att förhindra nya stenar.

Läs mer under Förhindra nya stenar

Undersökningar vid njurstenssjukdom

Det finns flera olika metoder som kan användas för att bekräfta om någon har njursten. Oftast handlar det om att man vill kunna se stenen eller stenarna och var den/de finns med någon form av bilddiagnostik. Man kan också ibland vilja mäta hur stenen förhindrar flödet av urin. Med hjälp av bilddiagnostik kan man ibland avgöra vilken typ av sten det handlar om. Det är också viktigt att försöka ta reda på orsaken till uppkomsten av att stenar bildats. Det kan göras med hjälp av olika laboratorieundersökningar av blodet och urinen.

Bilddiagnostik

DT eller datortomografi är den vanligaste bildundersökningsmetoden. DT skrivs ibland i stället (från engelskans computer tomography) och det är en avancerad form av röntgenundersökning. Man ligger på en brits och åker in i en rund öppning i en maskin. DT-undersökning kan genomföras med eller utan insprutning av kontrastvätska. En fördel med denna metod är att man, till skillnad från vanlig röntgenundersökning, kan se alla typer av stenar med hjälp av DT. Man får reda på var stenen sitter, hur stor den är och i viss mån också hur hård den är. Hårdhetsgrad har betydelse för vilken metod man väljer för att avlägsna stenen. Genom att spruta in kontrastvätska (via en ven i handen eller armen) kan man få mer detaljerad information.


Bild ovan tagen med DT. Den vita pricken vid pilen är en njursten. En mindre sten syns intill.

Vanlig röntgenundersökning ger inte en lika tydlig bild som man får med DT men kan delvis ge annan information. Ibland kompletterar man DT-undersökning med vanlig röntgen. Vilken information man kan få beror på hur tydlig bild det går att få (luft och tarminnehåll kan komma i vägen) och vilken typ av sten det handlar om. Stenar som innehåller mycket kalcium är lätta att se med röntgen medan stenar som innehåller urinsyra går inte att upptäcka med vanlig röntgenstrålning.

Läs mer under Olika typer av stenar

I situationer då man inte vill utsätta patienten för strålning kan man i stället välja ultraljudsskanning för att se stenen. Tekniken är inte lika träffsäker vilket kan medföra att man inte ser stenen eller att man feltolkar något annat som syns för att vara sten.

Renografi är en undersökning som syftar till att kartlägga njurarnas funktion. Man sprutar in kontrastvätska i blodbanan som sedan hamnar i njurarna. Metoden kan visa om eller var det finns flödeshinder i urinen och funktionen skiljer sig mellan njurarna.

Laboratoriediagnostik

Blodprov tas rutinmässigt vid diagnostik av njursten. Om man har förhöjda nivåer av kalcium (kalk) i blodet medför det att man också har mycket kalcium i urinen vilket innebär en ökad risk för stenbildning. På samma vis innebär förhöjda nivåer av urinsyra (urat) i blodet att man har en ökad risk för att bilda njurstenar. Det kan även finnas andra ämnen man vill undersöka halterna av i blodet men kalcium och urinsyra är de viktigaste.

Urinprov är också standard vid utredning av njursten. Det kan även här handla om att man vill mäta nivåer av calcium och urinsyra i urinen men också andra mineraler och salter. Har man genom bilddiagnostik funnit att det finns njursten brukar man vilja samla dygnsurin. Det innebär att allt man kissar under ett helt dygn samlas i en plastdunk som lämnas in för analys.

Stenanalys går att göra om man har lyckats samla sten eller fragment av stenar som utsöndrats med urinen. Det kan också vara att man vid kirurgiskt avlägsnande av njursten har kunnat ta hand om stenar eller stenfragment. Genom stenanalys får man reda på vilken typ av sten som har bildats och det är viktig information för att utreda orsaker till stenbildning och dessutom vilka åtgärder som ska vidtas eller vilken behandling man ska välja för att förhindra att nya stenar bildas.

Läs mer under Olika typer av stenar och Förhindra nya stenar

Så behandlas njursten

Det finns två huvudsakliga behandlingsmetoder för att avlägsna njursten; ESVL och uretäroskopi. Titthålskirurgi är en tredje metod som kan användas vid stora stenar.

ESVL är en metod där stenar krossas med hjälp av stötvågor. Metoden började tillämpas på 1990-talet och fortfarande vanlig. En fördel med metoden är att man som patient inte behöver sövas och kan komma hem samma dag.

Uretäroskopi är en nyare metod som har utvecklats snabbt under det senaste decenniet. Ett instrument förs upp genom urinröret och kirurgen kan med en kamera orientera sig fram till stenen som kan skjutas sönder med laser och plockas ut i bitar. Patienten sövs under behandlingen och kan också gå hem samma dag. Både ESVL och uretäroskopi är effektiva metoder och finns på de flesta sjukhus idag.

Läs mer under Borttagning av njurstenar.

Så kan njursten förhindras

Många som har varit med om ett njurstensanfall brukar säga att det här vill de aldrig mera vara med om igen. Det är också vanligt att de som har någon eller några gånger har genomgått behandling för att ta ut stenar frågar personalen vad de kan göra för att slippa genomgå processen en gång till. Det vanligaste rådet är att dricka tillräckligt mycket vanligt vatten så att man producerar åtminstone två till två och en halv liter urin per dygn.

Men det går också att göra livsstilsförändringar och anpassa sin kost. Om man via kosten får i sig för mycket protein kan det vara en god idé att dra ner på sin köttkonsumtion.

Läs mer under Syrabas-balansen

Det finns dessutom receptbelagda läkemedel för att förebygga njursten.

Läs mer under Förhindra nya stenar