Medicinska preparat vid njurstenssjukdom – viktigt att veta stentyp!

Det finns receptbelagda läkemedel som kan användas i olika syften vid njurstenssjukdom. De flesta är gamla och det är mycket länge sedan det har kommit något nytt. En del läkemedel används vid den akuta fasen i samband med njurstensanfall medan andra används i syfte att förebygga att nya stenar bildas eller för att lösa upp stenar (gäller bara vid urinsyrasten).

Det finns även alternativ som inte behöver något recept. Det handlar då om att tillföra olika ämnen som påverkar urinens pH och som förhindrar kristallisering av mineraler och salter i urinen.

Det är väldigt viktigt att känna till vilken typ av stensjukdom man har för att välja rätt preparat. Om man återkommande bildar njursten som huvudsakligen innehåller urinsyra, som bildas vid lågt pH, gäller det att inte använda något preparat som sänker pH ytterligare. För dem som återkommande bildar infektionssten eller stenar som innehåller cystin vill man i stället sänka pH, eftersom dessa stentyper bildas vid högt pH.

Här är de vanligaste läkemedlen som används vid njursten:

Vid njurstensanfall syftar behandlingen till att dämpa smärtan, förhindra eventuell inflammation och att underlätta för stenen att komma ut. Vanlig smärtlindring vid njurstensanfall är paracetamol (ex Alvedon) och ibuprofen (ex Ipren) eller diklofenak (ev Voltaren) som dessutom verkar inflammationsdämpande. Ibland kan starkare smärtlindring behövas. Vid en del sjukhus kan man också få recept på en alfablockare som t ex alfozusin. Sådana läkemedel kan hjälpa urinledaren att slappna av vilket kan underlätta för stenen att komma ut med urinen. Stenar som är mindre än 5 mm i diameter kommer nästan alltid ut av sig själva. Vid större stenar behöver man däremot behandlas vid en specialiserad klinik.


I samband med behandling som syftar på att få ut större njurstenar (se Så behandlas njursten) förekommer också olika typer av läkemedel. Det kan då återigen handla om att lindra smärta, förhindra inflammation och att underlätta att fragment av stenar kan kissas ut. Vissa typer av njurstenar (urinsyrastenar) kan också lösas upp genom att höja pH i urinen och att tillsätta citrat. Eftersom njurstenssjukdom har en återfallsrisk erbjuds en del patienter förebyggande behandling. I praktiken är det ganska få som erbjuds detta och fler skulle kunna behandlas förebyggande. Orsaker till att inte fler erbjuds behandling är att sådan behandling kan vara krånglig både för doktor och för patient. En verksam medicin som innehåller kaliumcitrat kan bara förskrivas om doktorn söker om undantag hos Läkemedelsverket, eftersom läkemedlet inte är godkänt i Sverige.

Andra mediciner som inte behöver sökas undantag för har andra begränsningar som t ex oönskade biverkningar. Giktläkemedlet allopurinol som funnits sedan 1960-talet kan användas för att förebygga urinsyrastenar. Urindrivande läkemedel som innehåller hydroklortiazid har också funnits i över femtio år och kan användas för att förebygga kalciumstenar. Som patient kan det bli besvärligt med förebyggande njurstensbehandling eftersom denna måste pågå kontinuerligt.

Förebyggande behandling vid njurstenssjukdom – viktigt att vara motiverad!

Om man vill förhindra att nya njurstenar bildas är det inte bara viktigt att veta vilken typ av stenar man brukar bilda, det gäller också att vara motiverad. Den som har upplevt flera episoder med njursten inom ett tidsspann på bara några år kan sägas ha utvecklat kronisk njursjukdom. Ju fler gånger man har upplevt smärtan vid njurstensanfall och ju fler gånger man har fått sina njurstenar avlägsnade med kirurgi eller stenkross, desto större motivation har man för att förhindra nya stenar att bildas.

Det finns många studier vid olika kroniska sjukdomar som visar att endast hälften av patienterna inte tar sina läkemedel på rätt sätt, antingen på grund av att de har slutat i förtid eller att de bara behandlar lite då och då. Motivationen att förhindra nytt insjuknande i t ex hjärtinfarkt, giktanfall, benbrott på grund av benskörhet eller njurstensanfall, är väldigt hög kort tid efter den akuta sjukdomsfasen. Men ju längre tiden förflyter från sedan den akuta episoden, desto mindre motivation att behandla förebyggande. Det gäller alltså att vara motiverad.

Några faktorer som påverkar motivationen till förebyggande tablettbehandling, utöver hur lång tid som gått sedan det akuta skedet, är:

• Tabletternas storlek och smak. Om tabletterna är svåra att svälja eller smakar illa har betydelse.

• Antal tabletter per tillfälle. Många tabletter eller kapslar kan vara jobbigt att ta.

• Antal doseringstillfällen per dygn. Det är svårare att komma ihåg att ta läkemedel mitt på dagen än om man doserar på morgon eller kväll.

• Kostnader. Om man måste betala själv eller om man får sina läkemedel ”gratis” har också betydelse. Ju dyrare för den egna plånboken, desto jobbigare. För en del kan det dock upplevas som motiverande att följa behandlingsschemat om man är tvungen att betala lite själv.

• Förståelse för sin sjukdom och vad behandlingen syftar till har också stor betydelse för hur motiverad man är att fortsätta med behandlingen.

Ju enklare behandlingsregimen är desto större chans att klara av att fortsätta behandla, helt enkelt.

Specifika hämmare av kristallisering av mineraler och salter i urinen

Det finns många verksamma ämnen från djur och växter i naturen som har utvecklats till effektiva läkemedel. Några exempel är den blodförtunnande hjärtmedicinen waran (från ödlor) eller ormgift från Sydamerikas regnskogar som utgör grunden för ACE-hämmare som används vid hjärtsvikt. Fingerborgsblomman är grunden för hjärtmedicinen digitalis och från chilifrukter har man utvecklat smärtlindrande läkemedel.

Under senare år har forskning visat att det finns ämnen som kan påverka kristallisering av mineraler och salter i urinen. Några av de mest studerade och mest effektiva är teobromin, fytin och L-metionin.

Teobromin

Teobromin som utvinns från kakao har visats vara en mycket specifik hämmare av kristallisering av urinsyra. När teobromin tillförs urin med urinsyrakristaller har man kunnat visa att kristallerna ändrar sin struktur och blir både mindre i storlek och lösare i sin sammansättning. Dessutom har visat att teobromin gör att tiden för urinsyra att kristalliseras förlängs flerfaldigt. Nedan visas bilder på hur teobromin förminskar urinsyrakristallerna och hindrar dem från att klumpas ihop.

Teobromin tillhör en grupp verksamma ämnen som kemiskt benämns alkaloider. Andra alkaloider är nikotin, teofyllin (astmamedicin) och paraxantin. Teobromin har en molekylstruktur som liknar urinsyrans struktur. Molekyler av teobromin kan därför tränga in i grupper av urinsyramolekyler och göra dessa instabila så att de inte kan bilda kristaller som klumpar sig till stenar.

Fytat

Fytat är benämningen på fytinsyra när denna är bunden till ett mineral som t ex kalcium. Fytin finns det rikligt av i spannmål, baljväxter och bönor. Fytin beskrevs redan på 1850-talet men det dröjde till 1950-talet innan man visste lite mer om vilken verkan fytin har. Då beskrev man fytin som ett ”anti-livsmedel” på grund av dess förmåga att minska biotillgängligheten av vissa viktiga mineraler som t ex kalcium.


Det var först på 1990-talet som forskare kom på att fytin är en mycket potent hämmare av kristallisering av kalciummolekyler. Det beror på att fytinmolekylen som innehåller fosfat har en stark förmåga att binda till sig kalcium och då kan inte kluster av kalcium klumpas ihop och bilda stenar. Om man dessutom tillför magnesium blir effekten ännu bättre.

Nedan visas bilder på hur kristaller av kalciumoxalat inte kan sammanfogas i närvaro av fytin och magnesium. I experimentet jämfördes fytin + magnesium med citrat och utan någon kristalliseringshämmare. Som syns till höger kan inte kalciumoxalat klumpa ihop sig och växa till stenar i närvaro av fytin och magnesium. Effekten var mer framträdande när man jämförde med citrat som är också är en hämmare av kalciumkristallisering.


Fytinsyra är en hexafosfat vilket innebär att molekylen har sex fosforatomer som alla kan binda till sig kalciumatomer. Fytin är därmed en av de kraftigaste hämmarna av kristallisering av kalciumoxalat och kalciumfosfat som man känner till.

L-metionin

L-metionin är en essentiell aminosyra som det finns rikligt av i fisk och skaldjur. L-metionin rekommenderas av det europeiska urologsällskapet vid infektionsstenar och kalciumfosfatstenar. Effekten av L-metionin är att det sänker pH i urin så att den blir surare. Om man sänker pH tillräckligt mycket bildas kväveoxid i urinen som dödar bakterier som bidrar till bildandet av infektionsstenar. Vid ett pH under 6,2 blir kalciumfosfat lösligt och kan inte kristallisera sig och bilda stenar.

L-metionin är en essentiell aminosyra som inte kan syntetiseras i kroppen och därför måste tillföras utifrån via föda eller kosttillskott. Förekommer i följande livsmedel: mjölk och derivat av mjölk, ägg, fisk som lax och sardiner, nötter, vete och derivat av vete samt grönsaker såsom spenat. Det finns många användningsområden för L-metionin och det är en vanlig komponent i olika kosttillskott.