Borttagning av njurstenar

Begreppet njursten används lite slarvigt som ett samlingsbegrepp för alla njurstenar sitter inte alltid i njurarna. Om stenen befinner sig i urinledaren (uretären) är det mer korrekt att kalla den för en uretärsten. Stenar som finns i njuren kan förekomma dels i njurbäckenet (pelvissten) och dels i njurens samlingskärl (calyxsten).



Vilken metod som ska användas för att ta bort njurstenar beror på flera olika faktorer. Här kan man själv som patient vara med om att välja metod. Hur stor är stenen? Var är den lokaliserad? Vilka ämnen består stenen av? Finns det komplicerande faktorer som t ex andra sjukdomar som medför ökad blödningsbenägenhet? Vi går summariskt igenom de olika metoderna här nedan men rekommenderar externa länkar för fördjupad information. Målet med alla behandlingarna är att helt få bort stenen – stenfrihet.

Stötvågsbehandling (ESVL)

Behandlingen går ut på att krossa njursten med hjälp av stötvågor. De små korn som blir kvar av stenen kissar man ut efteråt. Förkortningen för stötvågsbehandling kommer från engelskans ”extracorporeal shock wave lithotripsy” som betyder ”utanpå-kroppslig-stötvågsbehandling för stenborttagande”.

Under behandlingen ligger man på en brits med en vattenkudde under sig och en tryckvågsgenerator ovanpå. Generatorn skjuter precist inriktade tryckvågor som krossar stenen. Behandlingen tar cirka en timma och anses vara den mest skonsamma metoden för att avlägsna stenar. Under behandlingen är man vaken och kan kommunicera med operatören. Smärtstillande medicin ges efter behov.

Efter behandlingen kan det förekomma blod i urinen och det kan göra lite ont när stenfragmenten kissas ut under några dagar eller veckor. ESVL är en lämplig metod för stenar som inte är väldigt hårda och om avståndet mellan huden och stenen inte är väldigt stort.

Uretäroskopi

Vid uretäroskopi förs ett kikinstrument försett med en lampa upp genom urinrörsmynningen. Kirurgen som genomför behandlingen kan hela tiden på en bildskärm orientera sig var någonstans instrumentet befinner sig. Vid sidan av instrumentet kan olika redskap föras in för att smula sönder stenen eller plocka loss den. Det vanligaste är att man bränner sönder stenen med laser och plockar upp delarna i bitar.



Behandlingen tar oftast mellan en halvtimma och två timmar och utförs när man är nedsövd med narkos. Stenar som sitter i njurens bäcken tar längre tid att avlägsna jämfört med stenar som sitter i urinledaren. Man kan oftast gå hem samma dag eller nästa dag. Det är vanligt att det sitter en sitter ett rör eller en kateter som går från urinblåsan till en påse på utsidan som samlar upp urinen under det första dygnet. Ibland kan man behöva ha kvar sin kateter under några dagar upp till några veckor, beroende på hur stort ingreppet har varit.

Uretäroskopi väljs ofta som behandling om stenen sitter långt ner i urinledaren eller om det handlar om en sten som är för hård för ESVL-behandling. Båda behandlingstyperna är lika vanliga idag och tekniken utvecklas fort. Efter behandlingen är det vanligt med blod i urinen under en tid.

Perkutan behandling

Denna behandling görs med hjälp av ett tittinstrument som förs in genom huden på den lägre sidan av ryggen (flanken) och ända in till njuren. Där kan stenen krossas och plockas ut i bitar. Perkutan behandling görs under narkos och väljs vid stora stenar som sitter fast i njurens bäcken. Metoden är inte lika vanlig som de andra två.

Kemisk behandling

Det går också att lösa upp stenar som består av urinsyra på kemisk väg. Metoden kan däremot inte användas för stenar som innehåller kalcium. Behandlingen går ut på att göra urinen mindre sur, det vill säga att höja urinens pH till >7. Detta kan göras med tillförsel av kaliumcitrat eller bikarbonat och olika hämmare av kristallisering av urinsyra. Hur länge man ska behandla är avhängigt av stenens storlek men det handlar vanligen om tre medicineringstillfällen per dag under tre månader för att lösa upp en urinsyrasten.